Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 146 —

skingrade Kyrkan i Österlanden. Genom de förra förstördes visdomens högsäten, der man ägde lyckliga tillfällen att lägga den grund, hvarpå en verkelig vältalighet skall byggas; och genom de sednare kommo de skickligaste män at fruktlöst förnöta fin tid med onyttigt lärdomsgräl och metaphysiska finheter, dem de trodde blifva sig gagneliga under sina beständiga religionsträtor. Predikstolen förvandlades emedlertid i en lärd tummelplats, der den som sist talade, alltid trodde sig hafva erhållit segern. Gode, än mera, store predikanter blefvo då så mycket hellre sällsynte, som man nödgades redan komma dem till hjelp, med utdrag ur kyrkofädernas skrifter, kände under namn af Postillor. Carl den Store lät i fin tid, genom Paulus Diaconus, införa dessa okunnighetens hjelpredor. Han kunde ej fördraga, att de olärde Munkar längre skulle, till Religionens skada, förråda tidehvarfvets mörker. Han befallte fördenskull, att dessa sammandrag af fordna mäns prydeliga skrifter skulle uppläsas för allmänheten, i stället för deras osmakliga predikningar. Denne Kejsare har för öfrigt förtjent den lärda verldens högaktning, genom de försök han gjorde till att upphjelpa vettenskaperna i sitt vidsträckta rike. Derigenom danades väl i de följande sekler någre få predikanter, hvilkas arbeten hunnit till oss, och äro kända under namn af Homilier och Sermones Dominicales et Festivales; men som de flesta icke öfvergå medelmåttan,