förtjena de knappt att här upptaga ett rum. Medelålderns okunnighet, allmänhetens vidskepelse, och Roms egennytta förvandlade omsider hela Gudstjensten i en riktande Bikt och indrägtiga Messor. Om åter, vid någon högtidlighet, Tal skulle från predikstolen hållas, blef ämnet de osmakligaste dikter om helgonens underverk. Med dessa heliga sagor underhölls vidskepelsen, och så oförsynt vågade man gäckas med folkets godtrohet. Desse voro ändå långt drägligare, än de oenighetens verktyg, som predikade kors och förföljelse mot de så kallade kättare, hvarigenom så många bål tändes, och så mycken blod spilldes.
Men lemnom dessa ohyggliga tider i sin tillbörliga glömska, och skyndom till det glada tidehvarf, som inom vår Församling är utmärkt igenom Reformationen. Försynen bereder gemenligen småningom och steg för steg de största hvälfningar, för att lätta verkställigheten, och göra följderne mera förmånliga.
Okunnighetens dimma skingrades genom det ljus, som nyligen blifvit tändt i Italien. De Grekiska flyktingar förde dit de vackra vettenskaperna, som sedan spriddes till de öfriga Europens delar. Man sattes derigenom i stånd, att kunna med fördel betjena sig af ålderdomens stora mästare i Talekonsten. Man vann ännu mera: man fick med helig fägnad hämta
