Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 151 —

Sjelfva stylen har fått ett mera förbättradt skick. Vi undvika med noggrannhet främmande och låga talesätt, vi vinnlägga oss noga, att uppbygga, röra, förnöja; och omsider hafva vi hunnit så vida, att vi kunna uppvisa svenska författares egna arbeten, som göra de bästa utländska företrädet stridigt.

Det tilldrog sig så lyckligt, att man vid Speners och Mosheims tid började, på de upplysta ställen i Europa, med allvar tänka på språkens upphjälpande, hvartill, kan hända, väl utarbetade predikningar, skrifne af kännare, icke äro de ringaste medel. Till ytterligare förbättrande af vårt predikosätt, har lyckan än vidare så fogat sig, att smaken för de vackra vettenskaper börjat i vår tid med allvar upplifvas. Våre lärdomsidkare göra sig bekanta med ålderdomens stora mästare i talekonsten, och sednare författare i England och Frankrike, som åter troget efterföljt dessa, äro för oss ingalunda okände. Hvem känner och läser icke med nöje, uppbyggelse och förundran en Massillon, en Bossuet, en Bourdalou, en Fenelon, en Saurin, en Chatelain, en Tillotson, och den, som i andeliga vältaligheten har kanhända skäl att fordra främsta rummet, en Flechier, en predikant, som visat oss möjligheten, att från predikstolen uppresa de minnesvårdar öfver kungliga personer och store män, som skola i fägring och varaktighet trotsa ärestoder, hvilka