Äger det nu grund, att de högas efterdömen äro de lefvande reglor, hvilka allmänheten noga sig ställer till eftersyn, så måste svenska talekonsten ofördröjeligen ernå den yppersta höjd. Demosthenes och Cicero ägde sin samtids förundran: men hade de kunnat tala från thronen, så hade deras förtjuste undersåtare, som äfven i sin ordning borde tala, användt yttersta möda att likna dem.
Emedlertid, då min arbetskrets är utstakad på en från detta Samfund vida aflägsen ort; då mig dymedelst icke är tillåtit, att, efter önskan, närvarande deltaga i de vittra rådplägningar här förekomma; då mig är uppdragen den bekymmerfulla omsorg, att dana skickliga snillen, som en gång skola kunna värdigt tolka de himmelska sanningar; skall det blifva min gladaste pligt, att tidigt gifva dem kunskap om de mönster i vältaligheten, de hafva att välja: edra skrifter, mine Herrar. Der skola de lära, att känna det språk, hvarpå de sedan med nytta skola tala till en uppmärksam allmänhet. Der skola de inhämta den konsten, att uttrycka de starkaste tankar med de starkaste ord, och der skola de stadga det begrepp, de böra göra sig om den rätta smaken.
Att här föreskrifva de reglor, hvartill den andeliga talekonsten bör bindas, är så utom mitt ämne, som öfver min förmåga. Det blifver
