Den 21 Juni 1786 hade Svenska Akademien allmän sammankomst i stora Börs-Salen, då Bibliothekarien Carl Gustaf Leopold, som genom Akademiens val, och med dess Höga Beskyddares, Konungens bifall, till Ledamot blifvit antagen, tog sitt Inträde med följande
TAL.
Ett rum i edert samfund var hittills belöningen för utmärkta egenskaper, och hade kunnat, äfven i dag blifva det. Men hvilka eftergifna fordringar Eder må kunna, denna enda gång, förebrås, är det icke mig som det tillhör att anklaga edert ädelmod. Edert val vill vördas af tacksamheten, icke motsägas. Den sanna blygsamheten erkänner sin lägre förtjenst, men hon dröjer ej dervid med välbehag; hon gör ej deraf sitt tale-ämne. Hon skall, vid dessa tillfällen, alltid snarare känna förbindelsen, att, så långt det kan ske, undangömma den.
Om ibland Eder, som omgifven thronen, under lifligheten af något för mig lyckligt ögonblick, min svaga stämma någon gång förmått röra ett för sångens behag öppet hjerta, eller väcka ett melodiskt öras uppmärksamhet, så veten J, vid hvars fötter jag då sutit, ur hvars blickar