jag hämtat dessa ingifvelser, och hvars välgerningar jag då sungit. J veten, mine Herrar (ty J hafven utan tvifvel hos Eder sjelfva erfarit det,) att beundran, tacksamheten och hjertats förtjusning äro de sanna gudomligheter, som skapa lyckliga skalder, eller män af förtjenster i vältaligheten. Och dessa egenskaper, eller någon af dem, i fall af naturen ej alldeles vägrad, huru skulle den ej dubbelt upplifvas i ett Samfund, der både beundran och tacksamheten dagligen finna nya ämnen för sina offer; ett Samfund, stiftadt till hjeltars ära, stiftadt af en Hjelte, under hvars beskydd det arbetar, och af hvars välgerningar det består?
Sverige, danadt för allt slags ära, uppstiger till en ny höjd, nästan med hvart tidehvarf. Så länge Vasar beklädt vår thron, har intet århundrade varit förloradt för svenska namnets anseende. Öppnen tideböckerna: sen der i ett enda uppträde, tyranners thron bruten, rikets sjelfständighet försäkrad, religionen frilöst ur vidskepelsens fjettrar. — Ett annat tidehvarf inträder: sen der vettenskaperna uplifvas igenom en stor Konungs frikostighet, våra vapen blänka omkring medelpunkten af Europa, och Sverige stifta fridslagar för de söndrade makter. Åter ett nytt århundrade. — Men tillslutom häfderna: det är efterverlden som skall tillägga det öfriga. Det är hon, som skall upplyfta tacksamma händer, att finna ett ok brutit, ej mindre vådligt,
