Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 168 —

nämna dessa afvägar med deras naturliga namn, skulle jag bättre uttrycka dem än jag nu gör, då jag kallar den ena Vishetens, och den andra Obetänksamhetens.

Icke att den sanna visheten skadar Snillet. Vare hon alltid dess ledsagande syster, eller dess värdiga domare. Men om den kortsynta medelmåttan lånar hennes namn och anseende: om hon, förälskad i sitt eget ärbara skick, sin skridande methodiska gång, sina ömtåliga betänkligheter, gör dem till villkor och lagar för snillets utflygter: om hon sätter, utan eftergift, fördomens gränsor för tanken, konstregelns för inbillningen, och ett halfdanadt språks för uttrycket: om, öfver eller utom hennes krets, all upphöjning blir i hennes ögon ytterlighet; all liflig väckelse, lättsinnighet; all ny väg, förvillelse: då bör det fruktas, att hon föga gagnar ett lands vitterhet. Man har i synnerhet skäl till denna fruktan, om hon äger det borgerliga anseende, att hon kan gifva ett slags ton åt det allmänna omdömet, eller om sällskapshöfligheten skänkt henne det namn af Kännare, som berättigar henne att begära ljud. Det är af sådana fäder, som man ser någon gång aflas desse amphibier i vitterheten, tillhörande hälften luften, hälften jorden, och som trampa prosans fotspår, under det de bära poesiens vingar.

Förlåtligare i sin orsak, men ej mindre skadlig i sina följder, är den andra ytterligheten,