som jag med ett lindrigare namn vill kalla Snillets förvillelse. Den består antingen i ett bemödande att höja sig öfver förmågan, eller i en förmåga som höjer sig öfver det tillbörliga. Man har sett författare, hvilka ägt nästan alla egenskaper af snille, utom den att styra och bruka det. Födde med ett slags misshag för det sorgfälligare i alla saker, söka de mindre dugbarhetens visa inrättning, mindre prydlighetens behag, än den spänning som fordras för att åstadkomma stora verkningar. De åstunda icke bifall, de vilja beundras. Beröm, gifvit af en stående, en sittande läsare, smickrar dem föga; det måste ske af en knäböjande. Deras styl saknar icke glans, styrka och skönhet; de svinga sig opp i höjden, i sanning, på eldsvingar; men det sken de kasta omkring sig, är något helt annat än dagsljuset: det upplyser ej, leder ej, fägnar ej: det förstummar. Like luftsyner, som irra präktigt omkring på himmelen, hvälfva de sorglöst eldskroppen af sitt snille, öfver alla ämnen, hvaraf blotta skymten kan sätta läsarens inbillning på något sätt i häpnad; dessa ämnen må antingen icke, eller illa låta förena sig med hvarandra; bedaga ofta deras minst behöriga sidor, och förakta gudomligen alla det granskande vettets blygsamma erinringar.
Man må icke tro, att detta slag af svag urskillning är en oförmögenhet af den arten, som genast faller en hvar i ögonen. Det är så långt
