Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 171 —

med ett ord, äfventyrande bålhet, utan dervid förutsatt afseende på allmänt förnuft, ändamål och sammanhang. De hafva rätt desse sednare, att allt sant Snille måste dömmas efter styrkan af sina verkningar på mennisko-sinnet, och bestå i deras ovanlighet; men deras motsägare hafva ej mindre rätt deri, att allt sant Snille måste också behålla naturen af sant och rent förstånd; likasom vid all försköning af mennisko-verk, redbarheten, nyttan, brukbarheten, måste, om ej blifva större derigenom, åtminstone ej alldeles försvinna. Förena dessas visare ändamål med de förres starkare sinneslyftning, eller rikare skapelser, och deraf skall uppkomma det begrepp om Snille, som i alla tider varit det enda rätta, och i alla tider skall blifva det: Förståndet, Känslan, Bildningskraften, i gemensam flygt, lyftande eller styrande hvarandra.

Det gifves någre lycklige Författare, danade af naturens hand till detta ändamål; några gynnade själar, som, med den rikaste bildning och det lifligaste hjerta, förena den verkligen sällsynta förmågan, att alltid behålla samma omdömets klarhet, samma lugn i eftertankan. Man skall finna, att denna säkrare styrka sällan träffar andra, än dessa urskiljande, betänksamma sinnen, hvilka genom en lång uppmärksamhet samlat ett förråd af saker, hvarur deras snille hämtar sin näring, i stället för att söka den, jag vet ej i hvilken tom höjd; och hvilkas känslor