derifrån, att det minsta antalet af läsare, der saknar eftertankan som förlorar sig, under det att alla beundra inbillningens flygt, eller sinnesrörelsen, hvilken utbryter med häftigheten af en ström, som krossar dammen. Ju mera högt sväfvande inbillning, tänker man, och ju mera vildt brusande känsloström, ju större snille; men det förhåller sig oftare på ett alldeles omvändt sätt. — Förståndet och sakernas rätta kännedom böra säkert utgöra snillets första egenskap. Det goda vettet måste regera inbillningen och känslokraften, som, öfverlemnade åt sig sjelfva, alltid yttra sig med blindhet och öfverilning. Så ofta det förlorar sin öfvervigt, förlorar ock författaren det anseende af sann ingifvelse, som borde tillvinna honom, tillika med allas beundran, äfven alla vettigas högaktning. Och hvad är han den förutan? En äfventyrare i Snillets verld, som ger skådespel åt den nyhetsfikna menigheten.
Dragom häraf den slutsats, att begge dessa hvarannan motsatta begrepp om Snillets natur, lika långt afvika från sanningen. Utan tvifvel fela de, som med detta upphöjda namn hedra allt medelmåttigt förstånd, uttryckt i försvarlig meter, eller smyckad prosa, och lyckligen frälst från alla möjeliga fel af förvågadt uttryck, för hög flygt, för stark affekt, för ovanliga vändningar. Men visserligen fela de ej mindre, som vilja förstå med Snille, ingen ting annat än idel storhet, styrka, förstummande inbillnings-fart,
