Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 176 —

grunden gör man härigenom intet annat än vädjar ifrån en verkelig domstol, som man fruktar, till en domstol som icke bevisligen finnes någorstädes, och inför hvilken man aldrig kan kallas att ansvara. Ty hvar finner man denna allmänna fördomsfria Smaken, dessa med naturens egen hand föreskrifna, och ur de möjeliga skönheternas verld hämtade begrepp och reglor? Reglor som till ingen del smittats af något folkslags hemlynne? förändrats af något klimats stelare eller blidare beskaffenhet, något Hofs rådande behag, någon menighets vårdslösare tycken, någon författares behagligare fel? Vanor, inrättningar, sätt att lefva, sätt att tänka, äro icke de samma på alla ställen. Dygder, sinnesrörelser, till och med graderne af begrepp åtskilja sig tillika med folkslagen, och förändra föremålen för deras deltagande. Icke ens skrifsättets erkända förtjenster behålla öfverallt samma bifall. Tanken eller bildningen, styrkan eller ljufheten, den mogna pröfningen eller det lekande behaget, den ädlare naturen eller den lägre, taga företrädet efter seder, lynne, och inbillningsgåfva. Henriadens hjeltar äro icke Homers. Ariosts dikter äro icke gjorda för våra nordiska Visa. Hollbergs Skådeplats är icke den, hvarpå Le Kain och Clairon spelat. Englands philosophiska odling synes ännu icke vara våra läsares, och vår grad af förfining i känslor och smak är kanhända ännu längre ifrån den Parisiska, när man derifrån undantager dem, hos hvilka