som äger känsla för den förra och vill bruka det sednare? Ingen förståndig har någonsin tviflat allvarsamt derpå. Och om nu så förhåller sig, för hvad bör man då anse detta så vanliga hänskjutande till den allmänna smakens dom, om icke för det beqvämaste sätt, att, genom bestridandet af all enskilt granskning, undandraga sig all möjlighet af kritik i allmänhet?
Man kunde för öfrigt invända mot dessa författare, att de tillika med kritikens gilltighet, jäfva, på detta sätt, äfven berömmets. Men det är icke så långt de sträcka deras påstående. Det är blott i ogillandet som de finna väld och enskilta fördomar; icke i bifallet.
Det har varit en ofta väckt fråga, huruvida kännedomen af konstreglorna och begrundandet af de bästa efterdömen, göra nog till smakens fullkomlighet, eller huruvida den förfining, som påstås vinnas i en upphöjdare sällskapskrets, vore ännu dertill af en bevist oumbärlighet? Jag skall ej tillmäta mig rättigheten att afsluta denna strid emellan lyckans fåfänga och natursgåfvornas. Den har tvifvelsutan som alla andra sina olika hänseenden, under hvilka den kan dömmas olika. När Dalin skref sin Argus, detta mästerstycke, på hans tid, af förädladt språk och intagande skrifart, med hvilket intet äldre arbete hos oss kan på långt afstånd jemföras, då var Dalin en yngling, nyss utgången ur den låga
