och tacksamhet, uppväckt på scenen af en Skald, som för våra ögon och våra hjertan framställt den märkvärdigaste epok i svenska tideböckerna, och som sjelf gjort en egen i svenska Snillets historia. Gustaf Adolphs segrande fall har blifvit besungit af ett Snille, hvars namn tideböckerna redan förenat med samma hjeltes, och som till sina fäders odödlighet lagt en egen, af sig sjelf förvärfvad. Carl Gustaf, Sveriges vågsammaste härförare, har blifvit följd af en lika så hög, lika så vågande Sångare, som, upplifvad af sin hjeltes efterdöme, underlagt svenska Vitterheten en af dess mest lysande tillhörigheter, ett nytt skaldeslag, hvilket hon, till den stunden, mera tillegnat sig, än försvarat. Desse store män hafva erhållit minnets belöning i edra arbeten, mine Herrar, mera evig än bronzen som förvarar den förste Gustafs bildning, och som i konstnärens hand väntar den andra. Men hvilken lycklig röst skall en gång sjunga den Tredjes ära? Åt hvem anförtror svenska Sånggudinnan minnet af sin största välgörare? Och J vårdare af svenska dygder, hjeltars belönare, invigde tolkar af nationens rättvisa, hvad pris egnen J åt sjelfva Stiftaren af det Tempel, hvarest detta lysande kall af Eder utöfvas? Hvad lager besluten J åt den Hjelten, som upplifvat bland oss tillika med friheten dess begge eviga ledsagare, upplysningen och smaken? Åt den philosophiska Konungen, som lärt oss att utplåna våra götiska stamfäders orättvisa, lärt oss att
