ifver och framgång vända sig till vettenskapernas fält, der inga gränsor finnas. Samma ordning, mine Herrar, finna vi hos Grefve Scheffers själ. Sedan fäderneslandets sällhet, byggd och stadgad genom en händelse, hvilken bland Sveriges öden är den största, nu hvilade i de händer, som genom hans vishet fått en del af sin styrka, kände han sitt nit för Fäderneslandets väl tillfredsstäldt, och hans hjerta lemnade en del af sin verksamhet åt hans snille. Det var då han i synnerhet spridde sina blickar till de oräkneliga föremål, som vitterhet, vettenskaper och konster omfatta. Det var då deras idkare, mera talrikt än förr, samlades kring hans sida, der delade en omsorg, som medborgerligheten icke mer ensam kräfde, erhöllo ljus af hans snille, råd af hans vishet, och styrka af hans uppmuntran: icke denna uppmuntran, som, beslägtad med egennyttan och äregirigheten, länge påkallad, trögt kommer; som befordrar snillen, af begär till beröm eller fruktan för tadel; som grundar sin ära på andras låghet, nyttjar deras behof att förnedra dem, och straffar med sina välgerningar; som ändteligen, af fruktan för misstag, oftast söker dem, hvilka, redan ägare af allmänhetens bifall, antingen vunnit belöning, eller af en förlåtlig stolthet förakta den; nej, mine Herrar, utan denna ädla omsorg, som ej för mycket låter känna afståndet emellan den som ger och den som får belöning; som förekommer begäret och spar blygsamheten; som
