Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 206 —

behöfver man icke af sitt eget samvete och den invertes öfvertygelsen att vara nyttig. Han hade denna tröst, Grefve Scheffer; styrkt deraf, då medborgare hedrade hans förtjenster, men än mera, då de glömde dem. Ty om dygden, betalt med menniskors erkänsla, är värd vår dyrkan, huru mycket större skall hon ej synas, då hon kan säga: jag är min egen belöning.

Beklagansvärd är den, som inskränker sina skyldigheter inom kretsen af de tittlar och den föreskrift, som ett stämpladt papper utstakar, som tror sig gjort nog emot konung och fädernesland, när han på egennyttans våg lagt i jemvigt sitt nit för deras tjenst, med den vedergällning han årligen på vissa tider upphämtar.

Med olika tankesätt ansåg Grefve Scheffer för en lycka att, genom nedläggandet af sitt Råds-Embete, fortfara i fäderneslandets tjenst, utan förpligtelser och utan belöning. Fägnad icke af hvilan, utan af friheten att välja mödor på ett större fält för sin verkfamhet.

Tankan, hvars styrka, mäktigare än alla krafter i naturen, alltid verksam, i fordna upplysta tider förnämligast användes, utom vitterheten och de fria konsterna, på samhällens styrelse och lagstiftningen: tyckes i sednare åldrar, sedan statsklokheten nått större fullkomlighet och regeringssätten mera stadga, hafva der funnit en gräns för sitt lopp, och nu med mera