Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 213 —

renhet i uttryck, alltid så mycket svårare, som ett språk är mera långt från sin fullkomlighet, och lika nödvändig hos författaren, som renheten i ljud hos sångaren.

Kanske kunde olika skrifsätt jemföras med ordningarne i byggningskonsten. Det anstår ej mig att då uttstaka ett rum för Grefve Scheffers. Men man synes i hans skrifter hvarken stötas genom dessa obildade massor af tankar, som hota med sin tyngd och yfvas af en öfverflödig styrka; eller dessa fina och konstiga prydnader, som trötta ögat och förvilla uppmärksamheten. Hvem hade mera kärlek för sitt modersmål, mine Herrar, än Grefve Scheffer? Hvem var mera nitisk för dess befriande från främmande inblandningar? Hvem skref, hvem talte mera rent? dock med den billiga frihet, som svenska språkets brist, lika med alla nyare, i sin ungdom kräfde. Då han, om det är tillåtit att nyttja denna liknelse, på ena sidan såg huru nödvändigt utlänningars inkallande är för slöjderne, handeln och upplysningen i ett land, såg han tillika huru litet det anstår en hjelte, att strida med hjelptroppar, då han äger hemfödde krigsmän.

Vi känna de Tal han hållit för allmänhetens ögon, antingen i dessa Samfund, som snillet helgat dels åt fäderneslandets vitterhet och häfder, dels åt naturens hemligheter; och som vörda gemensamt med detta, såsom sin förste