Då man på ena sidan betraktar hans hjertas egenskaper, hans beständiga ömhet för menskligheten, hans outtröttliga välgörande, hans oombytlighet i vänskapen, hans oryggliga nit för det allmänna bästa, hans osvikeliga kärlek för sin Konung; med ett ord, hans dygd, som genom en lång utöfning förvandlat sig till en vana; och man på andra sidan ser hans snille med lätthet och flygtighet höja sig att öfverse alla de olika föremål, som möta på vettenskapernas och inbillningens fält; ömsom det nyttiga, ömsom blott det behagliga; ibland konsterne som gagna, ibland konsterne som blott pryda, än vid häfdernas fackla, se det förbigångna, än vid statsklokhetens det tillkommande; stundom lekande, stundom djupsinnigt, dela sin uppmärksamhet emellan dem, som med Voltaire sväfva bland dikterne, eller vistas hos sanning med Locke; som genomfara himlarne med Newton och nerhämta åskan med Franklin; som väga luften med Pascal, upplösa elden med Scheele, eller ock med Linné möstra den lefvande naturen. Då man ser, säger jag, skiljaktigheten af dessa ämnen stundom för hans tankar, stundom blott för hans uppmuntran; tycker man sig finna, åtminstone hos Grefve Scheffers själ, vanans välde öfver hjertats, ombytlighetens öfver snillets och inbillningens föremål.
Grefve Scheffers dels tankar, dels gerningar voro en vederläggning af Borgaren i
