Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 219 —

allmännaste af alla språk, och på de öfrigas öden och förändringar äger och måste äga så mycket inflytande.

Språken, mine Herrar, och Musiken, eller att uttrycka mig ännu enklare, talet och sången, dessa barn af beslägtade mödrar: det förra af behofven, det sednare af känslorna, begge framburne af ljudet till ett af våra sinnen, skulle de ej vara slägt, ej äga verkan på hvarandra? Talet, behofvens språk, målar för förståndet, med villkorliga tecken, olika för olika folkslag. Känslornas språk, den enkla sången, talar med uttryck, lika oföränderliga som känslornas verkningar, till hjertat, och verkar på hela menniskoslägtet. I dessa afseenden skilda, erhåller, genom deras förening, sången ljus af talet, talet styrka af sången.

Alla tungomål äga ett slags sång. De ljud som vanliga uttalet innefattar, fastän de ej äro varande som tonernes, höjas och sänkas med små och ofta omärkeliga steg. Men denna gång är skiljaktig öfver hela verlden, och torde oftast bero på de allmänna orsaker af luftstrek och lefnadssätt, som utgöra skillnaden emellan folkslag. Då deremot sången i sättet att uttrycka nöje eller sorg, kärlek eller hat, glädje eller förtviflan, vällust eller plågor, hos Svensken och hos Chinesen är den samma till sin grundläggning, fastän hon genom folkens seder och