Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 249 —

det altare, som nu till Torstensons ära upptändes. Ämnet upphöjer mig; jag talar om en Hjelte; hjertats språk är den rätta vältaligheten.

Första Delen.

Carl IX regerade ännu. Sigismund, förskjuten ifrån sitt Fäderne rike, understödd af det folk, som valt honom till Konung, sökte hämnas på Sverige sin egen oförrätt, och på Carl det oskyldiga blod, som på Linköpings torg slutit. Sveriges Adel, delad emellan kärleken för deras Lära och tillgifvenheten för sin lagliga Konung, hatade Carl som en tyrann, men fruktade honom som en stor man: ömmade Sigismunds oförrätt, men ansåg honom ej mäktig att bära Gustaf Erikssons Krona. Detta tänkesätt ökade enskilta olyckan, då det underhöll den allmänna. Man såg medborgare mot medborgare, frände mot frände, broder emot broder strida mot hvarandra, för den Konung, deras kärlek, deras erkänsla eller deras fruktan tvang dem att följa; och alla bidraga till Rikets olycka. Nästan ingen ensikilt slägt kunde räkna sig förenad. Om Anders Lennartsson till Forstena[1], stridde vid Stångebro för Carl, såg åter brodern, Torsten Lennartsson, trogen Sigismund, sig tvungen att öfvergifva sitt fädernesland, och till sin moders vård, under sin flykt, anförtro en enda son, ett barn af elfva veckor.

  1. Han anförde högra flygeln af Hertig Carls armé vid Stångebro slag, och bidrog mycket genom sin tapperhet till segern. Se v. Dal. Sv. R. H. III Tom. II B.