O du trogne Svenske Riddersman! Om dina ögon kunnat läsa i framtidens bok! Om du kunnat förese, att denne son, detta faderlösa barn, skulle en gång blifva den Hjelten, som tyglade örnens högmod, och för hvars arm Sverges fiender skulle darra, så hade ditt hjerta varit tröstadt, och nöjd med ditt öde, hade du utan sorg följt den väg din trohet dig föreskref.
Margareta Ekeblad, enka af en krigsman, som uppoffrat och förlorat sitt lif[1] emot Rikets fiender, använde all sin omsorg att hos sin sonson fortplanta det hjeltemod, som var ärftligt i Forstena-ätten.
Hela lifstidens öde ankommer ofta på de första intryck, som själen i barndomen erfar. De ämnen, som lifligast måla sig för ungdomens ögon, fästa dess uppmärksamhet, uppelda dess inbillning, och föra dess åtrå att härma det, hvaraf den är intagen. Torstenson, född i ett tidehvarf, då utländskt och inbördes krig sysslosatte allas sinnen, kände en brinnande håg att följa sin farfaders fotspår, och genom krigsbragder göra sig namnkunnig.
Carl IX var död; stor konung, elak medborgare, ypperlig statsman; hård, sträng, tyrannisk, men mån om Rikets heder, dess sjelfständighet; farlig medtäflare, ännu farligare undersåte: den ende af sina syskon lik sin stora fader,
- ↑ Lennart Torstenson till Forstena, slagen i Kon. Eriks krig emot de Danske.
