Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 11 —

namnkunnighet, att falla i en lättjefull dvala, lika farlig för dem som för det allmänna.

Den täflan, den liflighet, som Vettenskaper och Vitterhet uppväcka, är det enda medel att i lugna tider bibehålla den värma, i Sinnen, som kan tjena Fäderneslandet och dana i fredens sköte de Medborgare, hvilkas själar en gång kunna bidraga att frälsa Riket då stormar uppväckas.

Men, utan Språkets namnkunnighet i främmande Länder, blifver deras ära, som i Vitterlek det odla, ej, kunnig; och utan dess stadgande med säkra Lagar, blir dess namnkunnighet omöjlig; ty utan stora Skribenter blir ej Språket kändt, och utan säkra reglor, kan ej ett Språk väl skrifvas.

Det är till detta stora verk jag lägger i dag den första grundval, och det är Eder jag utsett att stifta för Språket Lagar, att fullborda mitt verk.

Till detta fordras kunskap, vitterhet, lärdom och smak; desse äro oskiljaktige till ändamålets vinnande, fast de sällan äro förenade. Derföre fordras ett Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafva fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom en vidsträckt lärdom stadgat sina omdömen på grunder, som tider och sekler dem förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i