Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 263 —

murarna, den svafvelaktiga dimma[1] hvaraf den uppfylles, det mörker som blandar dagen och natten, äro hedrande vittnen af den skräck din ära injagat hos dina fiender; detta ohyggliga rum gör deras skam och din heder: Torstenson var frimodig; Wallenstein sjelf rodnar för den medfart du erfar, han sjelf skall bidraga att lösa dina bojor[2]. Din Konung gråter ditt öde. Ack, du får snart fälla tårar öfver honom!

Nio månader framskrida, och Torstenson med en hjeltes ståndaktighet utstår Maximilians nesliga hårdhet, Ändteligen öppnas portarne, hans bojor aftagas, han är fri, han går.

En allmän glädje uppfyller staden, fröjdeeldar äro upptända: klockornas klang kallar menigheten i Herrens Tempel att lofsjunga Honom, all romerska kyrkans prakt användes att fira en allmän fröjd. Torstenson, likasom ifrån dödens boning återkallad, underrättar sig förundrad om orsaken till så stor glädje. — Ferdinands, Roms fiende, är ej mer. Gustaf Adolph är slagen. — O min Konung! O hjelte!

  1. Detta fängelse, fullt af svafvelaktiga ångor, blef orsaken till Grefve Torstensons sjuklighet, som ändteligen beröfvat dess fädernesland denna Hjelte i en ålder, som bort lofva längre lif. Han var endast 48 år när han dog. Se Berchs namnkunniga Herrar och Fruar sid. 144 om dess personalier.
  2. Wallenstein betalte sjelf till Kurförsten af Bayern Torstensons ranson, och utväxlade honom sedermera mot sin svåger Grefven af Harach.