Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 264 —

O mitt fosterlands hjelte! Du är ej mer! Hvarföre är jag ej qvar i mörkrets boning? hvarföre fick jag ej der sluta mina dagar? jag hade trott mitt fädernesland segrande, min Konung lefva; jag hade dött nöjd — — — Han är ej mer — — — Sveriges fiender, darren! Så länge denna arm kan bära ett svärd, så länge detta blod rinner i mina ådror, så egnar jag eder åt min hämd, åt döden, åt undergång,

Han säger, och hastar ifrån en ort, hvarest allt visar honom en förhatlig fröjd[1]. Oxenstjerna, Gustafs förtrogne vän och upplyste rådgifvare, hade upprätthållit allt efter Konungens död. Det syntes som Gustafs stora själ sväfvade öfver sina bundsförvandter, och bibehöll deras mod. Det var Oxenstjerna som lossade Torstensons bojor, men det var ej nog; han kände hans kärlek för sin Kung; han föresåg hans förtviflan efter dess död, och Oxenstjerna ville lemna Torstenson den värdigaste tröst för en hjelte: den, att genom segrar hämnas på fienden. Torstenson, i spetsen af de troppar Riks-Canzleren tillsändt honom, rycker öfver Leckströmmen och anfaller Landsberg. Få dagar hafva förflutit sedan hans bojor blifvit lossade, och fienderne finna med harm

  1. Ingenting bevisar mera Gustaf Adolphs framgång och den skräck dess stora egenskaper injagade hos fienderna, än den oanständiga och öfverdrifna glädje katolska Ligan visade vid tidningen, af dess död.