härarnas spira är anförtrodd i dess segrande händer[1].
Torstenson går att uppfylla sitt värf. Förgäfves äro hans krafter afmattade, förgäfves Ingolstadts fängelse och ännu mera Gustaf Adolphs död har lemnat ett intryck, som dess kropp ej kunnat emotstå. Det angår att uppfylla sina skyldigheter; Sverige åstundar dess tjenst: allt är uppoffradt för fäderneslandet.
Han anländer, hans närvara återställer ordning, hans försigtighet bemedlar enighet emellan anförarne; redan tillreder han fiendens fall. Men hans krafter äro ej återställda, de fjettra hans mod, och hindra hans företaganden: trenne månader förloras för Torstensons ära, men ej för Sveriges tjenst[2]. Fienden tror honom ännu i dödens armar, och redan är han i Schlesien; Stora Glogau är belägradt och efter tre dagar intagit. Fienden, förtörnad att se sig af Torstenson bedragen, samlar sig och rycker hastigt emot honom; det är åt Albrecht af Lauenburg som dess hämd anförtros. Torstenson
