och fasa. Gallas, som förlorat sin fiende ur ögonsigte, underrättad igenom ryktet af dess segrar hvar han är, skyndar sig att söka honom. Han tror nu tiden vara inne att innestänga honom emellan Tyskland och Dannemark. Torstenson lik ett ungt lejon, vänder sig till den farligaste fienden, lemnar Helmold Wrangel i Jutland att fullfölja sin seger, och går sjelf mot Gallas, tvingar honom att kasta sig in i Magdeburg, håller honom der insperrad, hinner Saxarne vid Guterbock, strider, segrar. Gallas anser sig lycklig att kunna fly, men Torstenson följer honom i Böhmen. Ferdinand är i Prag, och har samlat all sin styrka; Hatzfeldt, Götts, de förnämste anförare äro tillreds. Torstenson väntar dem icke; han går dem till mötes, och Jankovitz fält blir ett nytt vittne till en seger, som allena hade gjort honom odödlig. En af anförarne stupar, den andre faller i hans händer[1]; Kejsaren flyr, och Torstenson fullföljer sin segrande fart ända till Wiens portar. Men der stanna hans segrar: det syntes som naturen samlat hos honom den sista styrkan, att låta honom föra sina baner till Kejsarens hufvudstad: och att trött, hon der velat visa honom målet för hans ärefulla lopp. Tvungen af omöjligheten, att mera kunna föra befälet, begär han enträget sin
- ↑ Fältmarskalk Hatzfeldt, fem andra Generaler, 4000 man, 70 fanor och standarer, samt 26 stycken blefvo tagne vid denna slagtning, som stod vid Jankovitz den 27 Juni 1645.
