det var under dessa lysande fröjde-betygelser, Torstenson såg Gustaf Adolphs krona fästas på Christinas hufvud.
Store hjeltar förlora ofta under fredens lugn den glans, den vördnad de genom segrar förvärfvat. I läger, under krigens omskiften, då hela rikens öden äro anförtrodde i deras händer, då de äro likasom framställde för samtidens och efterverldens ögon, erfar deras själ en så stor rörelse, en så mäktig skakning, att hon ofta upphöjes öfver menskligheten. Men Torstensons ära segrar öfver det lugn hans bedrifter skaffat Sverige. Alltid sig lik, äfven så aflägse från egna afsigter, från egen ärelystnad, som tillförne: äfven så brinnande för rikets väl vid rådsbordet och under Westergötlands, Dals och Hallands styrsel, som vid härarnes anförande, bibehåller han Christinas förtroende, Oxenstjernas vänskap, sina medbröders aktning, det allmännas vördnad: beständigt tillgifven Gustaf Adolphs minne, motstår han frimodigt alla försök att på thronen upphöja en ny konunga-ätt[1]. Jag vet att det synes oss förundransvärdt (vi som nu dömma på mer än hundrade års afstånd), att så store män, så nitiske medborgare, som en Oxenstjerna, en Brahe, en Torstenson med all den makt ypperliga tjänster och en förtjent vördnad kunde gifva dem, motstått Carl
- ↑ Se Mémoires de Christine par Archenholtz. I. Tom. pag. 172 och 173 i Noten.
