Gustafs upphöjelse. Jag vet att det räknas dem till last, att det förebrås dem hafva förborgat en större ärelystnad, än goda medborgare böra tillåta sig. Men tör hända äro vi för stränge i vårt omdöme. Jag lemnar Oxenstjernas, Brahes, andra deras medbröders uppsåt, jag talar endast om Torstenson. Att dömma oväldigt, böra vi flytta oss till det tidehvarf, hvari han lefde, påminna oss den djupa vördnad, hvaraf alla voro intagne för Gustaf Adolphs minne, för dess ätt: deras förtviflan att se Christina ej vilja fortplanta den; och på den andra sidan, den mängd af hjeltar, af store krigsmän af alla stånd, af alla åldrar, som omgaf hennes thron: som alla dels tjent, dels hämnat Gustaf Adolph, och som vane att se förstar lyda deras befäl, ansågo Carl Gustaf endast som en ung stridsman, den de fört på ärans bana, knappt som deras like, ännu mindre som öfver dem, och som osäkre, om ej Christina kunde en gång ångra hvad hon gjorde och vilja gifva sin hand, fruktade med skäl, att genom tvenne konungahus erkännande, upplifva de inbördes oenigheter, som under Erikska och Sverkerska husens blodiga osämja söndersleto riket. Och då vi flytta oss till Christinas hof, då vi skilja från Carl Gustafs namn tanken af segervinnare, af den store konung, som förenat med riket de länder, hvilka vi i våra olyckor bibehållit: då vi anse honom endast som en ung prins, hvilken gaf hopp, men hvars egenskaper ännu
