Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 280 —

rättfärdiga Torstensons minne. Carl Gustaf, den mest ädelmodige af våra konungar, har i rikets handlingar förvarat det mest hedrande omdöme, som af en stor man, en stor konung kan gifvas en död hjelte: Om Segersjö låge på min borggård, skulle Torstensons arfvingar det behålla, ty riket kan ej nog betala dess stora tjenster; och hvad jag vet, det har jag att tacka Torstenson före[1].

Det är Polens segervinnare, det är Skånes, Hallands och Blekingens intagare, det är Bältens öfverherre som talar. Afund stanna! belastare blifven stumme! hvem är nog dristig, att vädja från en sådan dom?

Torstenson, omgifven af vänner, af slägtingar, tillbringar i deras sköte de få öfriga dagar af en lifstid, så kort, men så ärefull. Plågor och värk uppfylla dess dagar; men med samma hjeltemod, med samma ståndaktighet, som han uthärdade krigets faror och besvärligheter, emottager han äfven döden. Han anser den som ett mål, dit alla skola nalkas; och såsom lyckligare att dö för tidigt, än att öfverlefva sig. Han dör, och Sverige tror hafva allt förlorat; ty en stor mans död, är en allmän förlust; och hvad kan det fordras mer till beröm, än att säga: i krig voro Banér, Horn, Weymar, Wrangel, Turenne,

  1. Dessa Konung Carl X:s ord finnas antecknade i Råds Protokollerne.