En Hjelte träder fram — och verlden räddning vinner —
O Sverge! på din thron du honom upphöjd finner;
Och denna hjeltedygd han fugat vid din barm.
Snart skall hans tappra hand Europens fjättrar lossa;
Den reselika kropp, som höjde sig att krossa,
Skall störta för hans arm.
Så länge Plejades sig öfver norden sträcka;
Och våra frusna fält en tarflig föda räcka;
Och våra nakna berg ge krigare och svärd;
Skall tyranniet ej en hatad hjessa höja,
Ej trampa menskors rätt, ej under oket böja
En värnlös lemnad verld.
Af hämdens suckar följd Carl vandrade ur tiden;
Regeringsjuk tyrann, för Vasa namnet liden,
Despotisk patriot — den thron, som ledig stod,
Förvärfvad var med våld, med tyranni bevakad,
Af inhemsk stridighet och utländsk härsmakt skakad,
Och stänkt med Svears blod.
J hafven, Svear, sett, bestörte och förskräckte,
De mest förtjente män för bilan nesligt sträckte,
På lifvets halfva väg, och midt i ärans lopp;
Och mödrar, enkor, barn, i jemrens tårar dränkte,
Förbannande den hand, som ner i grafven sänkte
De svagas hjelp och hopp.
