Men snart, en Skyddsgud lik, till Sverges väl du hastar:
Ett sorgset fosterland uti din famn sig kastar:
Det ser dig — det får hopp; du styr det — det blir sällt.
Så denna vintersol, som efterlängtad dröjer,
Sitt glada anlete för polens granskap höjer,
Och lifvar opp dess fält.
Regenter! märken här hvad dygder egna eder:
Man afskyr faderns namn, man sonens stoft tillbeder:
Så löna mildhetens, så tyranniets bud:
Förtviflans klagorop kring faderns hjessa skalla;
Förtjusta, frälsta folk till sonens fötter falla,
Och helsa honom Gud.
En Skandisk philosoph[1] och tidehvarfvets heder,
Vid thronens trappa född, ifrån sin höjd gick neder,
Att i ett ostördt lugn åt vishet offer ge:
Långt i naturens djup han skarpa blickar sände;
Af himlaklotens gång han prinsars öden kände,
Och rikens skickelse.
I någon rymdens vrå en öde verld han finner:
Der värmer ingen sol: der ingen stjerna brinner:
Der andas intet lif: der ingen ört är närd:
Ett oförmodadt ljus kring horisonten dagas,
De stela massorna församla sig och dragas,
Och bildas till en verld.
- ↑ Tycho Brahe såg vid denna tid en ny stjerna i Cassiopea, hvilken han uttydde på den nya Konungen i Sverige.
