Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 286 —

Men snart, en Skyddsgud lik, till Sverges väl du hastar:
Ett sorgset fosterland uti din famn sig kastar:
Det ser dig — det får hopp; du styr det — det blir sällt.
Så denna vintersol, som efterlängtad dröjer,
Sitt glada anlete för polens granskap höjer,
Och lifvar opp dess fält.
 
Regenter! märken här hvad dygder egna eder:
Man afskyr faderns namn, man sonens stoft tillbeder:
Så löna mildhetens, få tyranniets bud:
Förtviflans klagorop kring faderns hjessa skalla;
Förtjusta, frälsta folk till sonens fötter falla,
Och helsa honom Gud.

En Skandisk philosoph[1] och tidehvarfvets heder,
Vid thronens trappa född, ifrån sin höjd gick neder,
Att i ett ostördt lugn åt vishet offer ge:
Långt i naturens djup han skarpa blickar sände;
Af himlaklotens gång han prinsars öden kände,
Och rikens skickelse.

I någon rymdens vrå en öde verld han finner:
Der värmer ingen sol: der ingen stjerna brinner:
Der andas intet lif: der ingen ört är närd:
Ett oförmodadt ljus kring horisonten dagas,
De stela massorna församla sig och dragas,
Och bildas till en verld.

  1. Tycho Brahe såg vid denna tid en ny stjerna i Cassiopea, hvilken han uttydde på den nya Konungen i Sverige.