Och mer förfärande de snarare ge frid:[1]
Likså en vild orkan de svaga motstånd bräcker,
Och verlden öfverfar, och hundra folk förskräcker
På en och samma tid.
- ↑ Gustaf Adolph uppfann en ny taktik. Före hans
tid var Cavalleriet nästan syssolöst och onyttigt. Han
insåg dess rätta ändamål, som är att med värjan eller
sabeln i handen, och med blixtens hastighet rida
omkull sin fiende. Förut brukte det endast eldgevären,
och gjorde föga gagn. Som fienderna efter hans
exempel antogo carrieren, så förekom han vådan deraf för
Infanteriet, innan ännu bajonetten var uppfunnen,
medelst långa pikar eller spjut, som stödda mot marken
presenterades det framrusande fiendtliga rytteriet.
Dessa pikar brukades äfven till anfall, sedan eldgevären
tystnat, och affären kom till handgemäng.
Österrikarnes korta värjor voro alltför svaga mot dylika vapen.
Detta var förnämsta orsaken till slagens lyckliga utgång
vid Lützen, der en och samma här, på en och samma
dag, gjorde tvenne bataljer, och slog tvenne åtskilliga
arméer.
Men det, hvari vår hjelte öfverträffades af ingen,
och hvari endast Cesar kan jemföras med honom, var
den sinnrika disposition han gaf sin krigshär, der alla
troppar, af åtskillig natur, tunga, lätta, till fot, till
häst, voro så ställde, att de helt okonstladt
understödde hvarandra; och att, om en kom i oordning, var
strax en annan till hands, att upptaga striden. En
uttröttad fiende, som med möda tvungit en
Infanteri-Corps att retirera, anfölls i ögonblicket af Cavalleriet,
och fick ej anderum förrän han var på flykten. Det
kunde hända, att Gustaf Adolph ej vann seger; men
det var en mathematisk omöjlighet för honom att blifva
förstörd. Med dessa krigstalanger, om han fått lefva,
hade han kunnat underkufva verlden.
