Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 292 —

Förtviflan följer dig, och fasan för dig träder;
Uppå ett blodstänkt grus af nederbrutna städer
Du rest din ärestod.

Naturen hjeltens själ till storverk dana ville:
Så oförskräckt hans mod, så oinskränkt hans snille:
Hvad hemligt, fint och djupt i styrselkonsten låg,
Nationers sammanhang hvad dolda fjädrar rörde,
Hans snille genomsåg; hans arm med styrka förde
Hvad snillet genomsåg.

O prins! med myndig röst du ropar än ur grafven:
»Förvaren folkens rätt, för friden vördnad hafven;
Förblifven vid den gräns, som er naturen gaf.« 
Så hafvets stolta Gud, när vindar vågen häfva,
Förbjuder djupets svall att öfver gränsen sväfva,
Och håller böljan slaf.

Du renare förnuft, du helga Himlalära,
Ett lagligt väldes stöd, det band tyranner bära,
För hvilken hjeltar stridt, och philosopher tänkt!
Din boja krossades, din rättighet bestämdes;
Du blef nationers ljus, sen raseriet tämdes.
Som verlden blodbestänkt.

Från fanatismen frälst, hvad styrka snillet röjde!
Det sig ur vanans krets och fördomsmörkret höjde:
Ett nytt natursystem, en ny moralisk lag,
Ur tingens labyrint, ur hjertats djup det ledde:
Villfarelserne fly, sig öfver jorden bredde
En outsläcklig dag.