Må himlen andra land mer ömma blickar sända,
Och eldigare bröst för känslans utflygt tända:
O Sverge! redlighet och mandom blef din lott:
Den störste dödlige, som kungars thron beklädde,
Som ledde statskonsten, och krigets bana trädde,
Af dig sitt ursprung fått.
O hjelte! som bebor odödlighetens gillen,
Beundrad, dyrkad, följd af hjeltar, statsmän, snillen,
Som stridt för menskors gagn, och tänkt för deras väl,
Se på din thron en Prins, den liksom dig vi dyrka,
Som har ditt snilles höjd, som har ditt sinnes styrka,
Och känslan af din själ.
De svenska namnens lof kring fosterbygden skallar;
Ur grafvens dystra natt han hjeltar återkallar,
Att hugna med sin bild ett tacksamt fosterland;[1]
Och våra fäders dygd, åt glömskan öfverlåten,
I lifvet obelönt, i döden obegråten,
Bekrönes af hans hand.
Men skulle ödets dom den helga friden störa;
En ärelysten Prins förbundens trygghet röra;
En statsman hvälfva opp en jemn och stormfri verld:
O Svea! mins den Prins, den segerrika hjelten,
Som höjt din ärestod på de Germanska fälten;
Och blif din ära värd!
Efter slutad läsning, framfördes Herr Sjöberg,
af Sekreteraren till Direktören, som vid Pris-Medaljens
öfverlemnande utlät sig:
- ↑ Gustaf Adolphs Ärestod var då under arbete.
