Din lager skyddas skall, och evig som ditt namn
Med Sverge lifvas in, och blomstra i dess famn.
Hvad! säger Carl bestört, skall Sverges vunna ära
Förverkas? skall min ätt en maktlös spira bära?
Skall någon af mitt namn... Var nöjd, är Gustafs svar.
Din höga ärelust, det mod du visat har,
Skall ärfvas af din ätt — två Carlar skola sträcka
Sin myndighet för högt, men verldens undran väcka.
I krig den Elfte Carl skall kröna lifvets vår
Med lagrar skördade i tappra fäders spår:
I frid, han på sin thron skall Vasas like blifva,
Och lagar för sin tid och efterverlden skrifva.
Sin rätt han yrka skall med alltför vidsträckt hand,
Men prisas af ett stort, ett sällt och vördadt land.
Den Tolfte... o min son! hans ärelust för vida
Skall föra honom ut, men hvad skall han ej lida!
Förmäten i sin höjd, men hjelte i sitt fall,
Han i barbarers våld sin spira föra skall:
Ifrån en ödemark han öfver verlden ljungar,
Med blixten i sin hand, mot sammansvurna kungar:
Han allt förbättra syns — Jag honom hasta ser,
När ett förrädiskt skott... begär ej veta mer.
I samma stund, att Carl från sorgsna tankar vända,
Går Hoppet, för hans syn att blida strålar tända;
Han ser en tidepunkt i händelsernas lopp,
Der Svea på sin lans sig åter reser opp:
Ett fritt och lyckligt folk, en thron af grannar vördad,
Och lagern än en gång af raska kämpar skördad:
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/312
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 296 —
