Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 297 —

Men tiden var fördold uti den Högstes hand,
Att bli ett täflans mål för kungar i vårt land.

Men, förr än Svea skall den höghet återvinna,
Som henne lofvad syns, hvad tidhvarf ej försvinna?
Hur många blida sken ej svika hennes hopp?
Hvar enda gång hon ser sin himmel dagas opp,
Och till sin fordna höjd begynner tankan sträcka;
Hvar enda gång i moln, som hennes utsigt stäcka,
Hon åter svepes in, förlorad för den hand
Som blifvit henne räckt, och stängd i nya band.
Hvars stämma, frågar Carl, hörs Svea ljufligt kalla.
När vid en hjeltes död hon syns förtviflad falla?
Hvad styrka i det ljud med mildhet blandadt är?
Ej Vapenlyckan mer till henne kransar bär;
Men hennes hjessa syns, utaf en ny Gudinna
Med egen rikdom krönt, ej mindre prydnad vinna.
Du Sverges Frihet ser: är himla-hjeltens svar,
Hon är med Svea född, hon lika ålder har.
I tjugo stilla år syns Svea återhämta
Sin kraft i hennes famn, när hjertat börjar flämta,
Och Sveas hjeltemod, i alla ådror väckt.
På ärans fordna ban har hennes kosa sträckt.
Af lyckan aldrig än ett fält har öppnadt blifvit,
Som hopp om större skörd åt Svenska vapnen gifvit.
Du fröjdas, tappre Carl; men se! hvar Sveas mod
Af Afund är förrådt, i hennes eget blod.
Se! hvar mot samma troll hon mera lyckligt strider,
I fridens sälla lugn och mellan yrans tider,
I välmakt, slöjd och vett förkofras dag från dag,
Af frihetshjeltar styrd, som vårda hennes lag,
Men äfven denna skörd till slut af Afund härjas,
Emot hvars spridda gift hon fåfängt längre värjas.