Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 318 —

efterlåtenhet och svaghet, eller af bristande begrepp om sina skyldigheter och deras utöfning: den fann icke rum hos honom; utan såsom förman var han sträng, emedan han då hade till föremål allmänna ärenden, hvilka kräfva ordning; och ordning beror af styrka i befälet.

Ehuru oinskränkt nåd Grefve Dahlberg ägde hos Konung Carl X, uppbar han dock ofta dess allvarsamma missnöje, för den djerfhet, hvarmed han ej blott uppförde sig i faran, utan äfven syntes söka henne; och det hör till hans besynnerliga lycka, att han aldrig öfvermannades eller skadades vid något tillfälle. I alla fältslag och äfventyr, som Konungarne Carl X och XI voro, fans alltid Grefve Dahlberg vid deras sida. Han ägde det dyrbara förtroende, att få del af deras mest hemliga uppsåt och företaganden, öfver hvilka hans tankar oftast inhämtades och följdes, när man undantager Köpenhams belägring, den Grefve Dahlberg tillstyrkte, att genast, vid Konung Carl Gustafs sednare ankomst till Seland, verkställa: ett råd, hvilket danske herrarne vid fredsslutet erkände såsom ganska säkert, om det blifvit utfördt. Med åren följde, såsom vanligt är, mera försigtighet; och den uppmärksamhet, hvarmed han, förrän kriget utbrast, ansåg grannarnes anstalter i öster, hade man förebragt Konung Carl XII såsom räddhåga. Grefve Dahlberg, hvilken viste att hans omtanka vantyddes, fortfor dock, att med sin