Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 317 —

nog styrka i själen, att bära både det besvärande och det smickrande, som åtfölja purpurn; men då han blef kallad, såg han i kallelsen, jemte sin Konungs nåd, en ny förbindelse; och, med hans sätt att tänka, kunde han bringas till allt, som gaf utrymme för hans skyldigheter emot fäderneslandet. I sanning: annat är hvad en värdig undersåte bör äska af sin Öfverhet: annat hvad han kan njuta; i det förra, måste han lägga stränga band på sin egenkärlek: i det sednare har han blott att rådföra sin skicklighet, sina egenskaper. Den känner ej äran i hjertat, som tror, det hon någonsin är i stånd att förneka sin rätt; och att utstaka ett förkortadt mål för den fria medborgarens anseende i samhället, det vore att säga honom: här är gränsen för din dygd, din klokhet, ditt hjeltemod och sjelfva din medborgerlighet.

Ehvarest Grefve Dahlberg helst varit satt med sitt skapande snille, sina kunskaper och erfarenhet, hade han blifvit ett efterdöme för ämbetsmän af sitt stånd, ty han var snartänkt och tillika djupsinnig, dristig med omtanka och verksam utan buller: egenskaper dem man med trygghet tilldömmer den vigtiga rättigheten att befalla, och hvilka gjorde, att han alltid med sitt befäl, tillvann sig Öfverhetens ynnest, samhällets högaktning. Sina underhafvandes kärlek förvärfvade han igenom okonstladt umgänge, och ömhet för hvar mans rätt; men den kalla godhet, som uppkommer, antingen af