Jag saknar ibland Eder i dag tvenne värdiga Lärare, hvilka med skäl förtjena att intaga sina rum ibland Eder. Den Ene, Gustaf Erikssons Häfdatecknare[1] i en tid, då Historien var förvandlad till Krönikor, har, den förste, med ett manligt skrifsätt upptecknat Gustaf Erikssons förtjenster och rättfärdigat Sonen från många orättvisa beskyllningar.[2] Den Andre[3] har på ett sällsamt sätt med all vältalighetens behaglighet tolkat de Himmelska sanningar[4], och tjent språket och smaken, då han med ovanliga gåfvor uppfyllt det vigtiga kall han bekläder.
Af sådana Domare kan Svenska Språket vänta sig ett nytt och ärefullt Tidehvarf, och detta verk är ej ovärdigt dem, som uppoffrat sin hela tid i Rikets yppersta värf; och jag behöfde ej andra skäl att rättfärdiga en inrättning som för en så stor nytta med sig; ty jag vet att det finnes de som tro, att bokliga konster och vitterhet äro onödiga, att de äro af det slags öfverflöd som försvagar styrkan af själen; som är endast tjenande till ett vekligt Folks tidsfördrif; som bör bannlysas från en allvarsam, en tapper Nation: Men för hvad belöning skall tapperheten strida, om ej för ett odödligt namn?
