För hvad en nyttig Ämbetsman uppoffra all sin ro, tåla samtidens orättvisa klander, afundens motstånd, om ej för det hopp, att en upplyst efterverld rättvisar hans minne? Och huru kan det hoppas, om ej det finnes de som genom sina snillens yrken kunna förvara deras namn för efterverlden; och hvad behagligare skyldighet för vittra snillen, hvad ädlare tidsfördrif för Statsmän, än omsorgen att ständigt återkalla minnet af Fäderneslandets välgörare? Men hvem kan på säkrare grunder känna värdet af deras förtjenster och dem tolka, än de som från barndomen varit sysslosatte med språkets renhet, eller de som, uppfödde i Rikets angelägnaste ämbeten, känna så väl de stora reglor som utgöra Regeringskonsten.
Ära store Mäns minne, det är bjuda deras afkomma att dem likna; det är säga: Krigsmän, Domare, Statsmän, Medborgare! J, som hafven ärft desse Hjeltars namn, eller som bekläden deras ämbeten, hören, sen de offer en tacksam efterverld frambär till deras minne; förtjenen, om J det kunnen, förtjenen dessa äreminnen. Edra namn äro framstäldta för efterverldens domstol; vanslägtens ej. Det ankommer på Eder allena att göra dem äfven så namnkunniga.
Sådant är det värf som Eder nu är anförtrodt, till hvilket jag Eder nu kallar. Jag har uppfyllt min plikt, det är åt Er att fullgöra eder; och då J ären så mycket uppmärksamme
