INTRÄDES TAL,
af
öfverste kammarjunkaren, m. m. grefve
JOHAN GABR. OXENSTJERNA.
Mine Herrar!
Den smickrande lott, att tillhöra edert Samfund, skulle af ingen mera lifligt än af mig skattas, om, för att räknas bland denna Akademis Ledamöter, det blott fordrades att älska de ämnen åt hvilka hon egnas. Endast intagen af min lycka, skulle jag då ej känna dess glädje blandad med jemförelsen af edra förtjenster och mina; ej påminnas om skillnaden mellan edra arbeten och de svaga lekar af vitterhet som någon gång roat mina stunder, utan föresats eller längtan att synas.
Saknaden af egenskaper, genom hvilka jag önskat att kunna deltaga i eder ära, likasom i edert antal, nekar mig likväl ej att känna värdet af den omsorg, med hvilken en älskad Konung hägnat de behagliga vettenskaperna, då Han åt Eder, mine Herrar, öfverlemnat deras vård. Om sjelf jag ej här kan gifva efterdömen, äger jag ännu den glädjen att finna dem, af hvilkas insigter de böra tagas; ännu den fägnad att förutse andras fullkomlighet, som med mera lycka skola en gång skänka åt smaken och lärdomen den höghet och den styrka de hämtat af eder kunskap. Än ser jag
