tidehvarf uppvaknat ur en långsam dvala. Glada att bebo det Tempel Han för dem invigt, lyckliga att höra sig kallas af det Snillets röst som på en gång ger dem hägnad, eftersyn och ämne, nalkas de Norden i en prydligare drägt, än den hvarmed de följde dess härfärder och ristade Runor på Vikingarnes högar. Bland föremål för odödliga beröm, äga de ej mer annan möda än valet af hjeltar, och vid den Thron der de fordom med hårda ljud sjöngo förödande härnader, mötes nu deras återkomst af enighetens lugn, frihetens dygder och menniskoslägtets kärlek.
Ännu hafva de aldrig med otacksam tystnad förgätit sina välgörare, ännu aldrig utplånat deras minnen som gifvit dem hägnad. En Arfvinge af Wasars Spira undfår ej af dem i dag den första dyrkan. De vårda deras ära i sina häfder, lika ömt som de sjelfve varit vårdade af deras välgerningar, och offra ännu åt en ny Beskyddare densamma vördnad de egnat Dess Stamfäder, densamma kärlek de varit vana att helga åt Gustafvers namn. Med glädje åtaga de sig på nytt tacksamhetens pligter, och, riktade med den skatt af dygder de uppteckna, öfverlemna åt forntiden dess dikter, för att blott med snillets och behagens färgor måla en tafla den sanningen tecknat.
