högsta lagen, och att m och n, i slutet af orden, aldrig fördubblas.
Men skrifver då någon efter Bruket verkeligen stin, brun, lön, i stället för stinn, brunn, lönn? Skrifver man, äta sig stin, — gå till en brun, — sitta under en lön? Skrifver någon med ett enda n, och utan fara för tvetydighet: Svin bort, svin undan; (imperat. af svinna eller försvinna) ett talesätt som hos poëterna stundom förekommer? Skrifver någon: han van, han han, i stället för han vann, han hann? o. s. v.
Låt det vara lofligt att bortlemna fördubblingen i några få öfverenskomna ord, sådana som han, man, den, m. fl. men är det lofligt att alltid bortlemna den? Kan man utan orimlighet skrifva på samma sätt försvann och svan, rönn och rön, finn och fin, tenn och ten, grann och gran, vann och van, då det likväl gifves ett så lätt sätt att åtskilja dem? Huru öfverensstämmer ett sådant stafsätt med sjelfva den första hufvudregeln, att teckna olika ljud på olika sätt? eller hvartill tjena reglorna, om de ligga i beständig delo, nu med bruket, nu åter med etymologien, och om dessa begge göra undantagen lika så många som exemplen af det regelbundna skrifsättet?
Innan vi inlåta oss i någon egen undersökning om reglorna för Svenska orthographien, torde det ej vara onyttigt, att först lemna någon närmare uppmärksamhet åt de grunder,
