hvarur man hittills påstått att härleda dem. De två förnämsta deribland hafva varit de begge nyssnämda: Bruket och Etymologien.
Låtom oss i få ord betrakta dem begge till deras värde och tillräcklighet.
Hvad Bruket först angår, så finner hvar och en, vid minsta eftersinnande, att om det gör lag, så kan det ej vara genom annat än en allmän och varaktig öfverensstämmelse; emedan en sådan allmän öfverensstämmelse är just hvad man söker, och emedan den tillika förutsätter den troligaste enlighet med sjelfva Språk-arten. Man kan nästan i alla ämnen taga för säkert, att hvad hvar och en, fastän på ett mörkt sätt, känner och finner vara rätt, det skall också finnas rätt, äfven vid den skarpsinnigaste pröfning.
Således må visse af våra äldre Språklärare, en Pfeif och hans efterföljare, påstå, ännu så envist, att en vokal aldrig inspirerar mer än en enda consonant. Lärde och olärde skola icke dess mindre fortfara att skrifva oss, hopp, stått, icke os, hop, ståt; — slippa, soppa, brädden, icke slipa, sopa, bräden. Orimligheten vore alltför klar, och af denna klara orimlighet uppkommer alltid en ganska stor visshet om motsatsens rätthet.
Af just sådana vissheter, hvari alla personer med sund urskillning öfverensstämma, danas det allmänna Språkbruket, och dess lag-gilltighet. Men jemte sina gifna oföränderliga öfverensstämmelser, har bruket äfven hos de bästa
