de trott sig finna denna, anse de sig hafva funnit den punkt, hvarifrån Bruket afskilt sig, och till hvilken det måste återföras, om det ej skall irra oupphörligt.
Man må således ej invända, att det gifves, som i allt annat, äfven häruti, en gräns, som af förnuftiga Språkforskare ej lär öfverskridas. Så länge man hyser den öfvertygelsen, att stafningens närmaste enlighet med ordens äldsta stamgrunder, utgör den enda verkliga rättskrifningen, så länge skall man också hvarken tro sig kunna umbära etymologiens djupare undersökningar, eller utan svårighet afhålla sig att i skrifningen använda de upptäckter man deri kan hafva gjort. Men ville man också inskränka den etymologiska principen till vissa särskilta tillfällen, och derigenom till ett ringare antal ord, så frågas, efter hvilken lag en sådan inskränkning då skall utstakas och verkställas? Hvilka äro de tillfällen och de ord, hvarvid sådana etymologiska omskapelser böra anses tillåtna? Är det ej klart, att gränsen blefve, i sådan händelse, beroende af hvars och ens enskilta godtycke, och gafs någonsin en sämre rättskrifnings-grund?
Man måste för öfrigt besinna, att det förhåller sig med ett Språks uttal som med så många andra saker. Det förändrar sig i tidens längd genom ett slags hemlig och beständig syftning till förbättring. Hvart och ett Språk danar sig på det sättet vanligen, ifrån ett gröfre, bredare och