hårdare ljud, till ett finare och lindrigare; och man torde kunna med visshet antaga, att dessa uttalets successiva böjningar nästan alltid leda till en viss slutelig förädling af sjelfva Språkljudet. Så har, för att häraf anföra något exempel, det gamla hårdsagda ordet fiande, genom uttalets förädling, i småningom ombytt sitt breda och sträfva ljud till det mera slutna och lindrigare fiende. Så har, på samma sätt, det forna gröfre och mycket obehagliga folk-ordet illak, i småningom, förändrat sig till det af umgänget likasom finslipade ordet elak. Att nu för härledningens skull återtaga det forna illak och förbyta e till ä i fiände, vore det att gagna eller skada uttalet? Det breda och djupa ä brukas likväl aldrig i kort stafvelse, och kan ej beqvämligen få sitt rum i ordet fiende, efter uttalet derigenom nödvändigt skulle komma att tynga på mellanstafvelsen, tvertemot ordets hittills vanliga tonvigt. För en blott bevisning, en Skrift utan fordran på ljudets behag, må dessa finheter vara likgilltiga; men Poëten och Vältalaren skola aldrig säga illakt uppsåt, illake rådgifvare, i stället för elakt uppsåt, elake rådgifvare.
Det är i synnerhet en viss påstådd slägtskap emellan somliga vokaler, hvarpå etymologerne pläga göra det högsta afseende. Vår berömde Lagerlöf är onekeligen en af dem, som afhandlat denna fråga med den största urskillning, klarhet och användlighet. Hans
