allenast högst osäker genom så många obevista gissningar, utan äfven såsom en allmän stafnings-grund högst otillräcklig. Det må vara, att godt måste skrifvas med o, icke med å, af god, men Slott, spott, lott, blott, med oändeligt flera, hvar finna de sina slägtgrunder för stafningen med o snarare än med å? Om ordet löfte visar att lofva måste stafvas med o; ordet sömn, att sofva bör skrifvas med samma vokal; orden löpa och spörja, att lopp och sporr på lika sätt icke hafva å utan o; af hvilka slägtord förklarar man då stafningen med o, i orden skofla, sofra, i hopp, kropp, knopp, topp, stopp, tropp, i morra, knorra, borr, sporre, med otaligt flera? Det är ej otroligt att orden stärka, fästa, sänka, hafva deras ä ifrån det a som finnes i stark, fast, sank, likasom tänka af tanke. Men flämta, skämta, klämta, flänga, svänga, läska, häfta, med hundrade andra, hvarifrån hafva de denna samma vokal, och hvad bevisar i anseende till dem, Brukets rätt att stafva dem sålunda, tvertemot vår yppersta Glosso-graph Ihre, som ger ett e åt många deribland? Man ser då af allt detta, huru litet den så ofta åberopade slägtskapen emellan vokalerna, som är intet annat än en tillfällig, ofta osäker härlednings-princip, kan tjena til någon allmän och fullgilltig stafningsgrund.
Den nytta man söker med en fastställd rättskrifnings-grund, består egentligen mindre uti,
