att kunna efter den tvinga Bruket till en viss lärdare riktighet, än att öfver hela språket förena stafningen till en fullkomlig likställighet, och att göra denna likställighet för framtiden beständig. Hvilken den princip må vara, som, utan att införa nyheter, uppfyller detta ändamål, så är det den som bör framför alla andra gillas och antagas.
Frågas nu slutligen: kan etymologien möjeligtvis tjena till en sådan princip? Den skulle innehålla stafningsgrunder hämtade från ordens härledningar eller slägtskaper; men då hvart och ett ord måste efter sådan grund blifva ämne för en särskilt undersökning, uppkommer deraf, som hvar och en lär med lätthet finna af det redan anförda, nödvändigt följande tre hufvudsakliga svårigheter.
1:o Att en stafningslag, härledd ifrån blott etymologiska grunder, skulle komma att utgöra en samling af otaliga små särskilta ord-lagar, svåra att behålla i minnet, och omöjliga att förena under några få allmänna grundsatser, hvilket likväl är för all regel nödvändigt.
2:o Att då man är oviss om många ords härledning, och alldeles okunnig om andras, skulle regeln blifva osäker i de förra, och alldeles ingen regel gifvas för de sednare, med mindre man ville uppfinna för dem ännu någon särskilt princip, hvarefter deras stafsätt skulle tills vidare afgöras.
3:o Att då Etymologien vore högsta
