hufvudprincipens rubbning, som är talets rätta uttryck i skrift, än den möjligen kunde gagna genom några få obetydliga rättelser i anseende till härledningen. Man skall troligen aldrig upphöra att säga begrepp och vettenskap: man bör då äfven skrifva på samma sätt. Man skall säga begär att veta, men knappt någonsin vetbegär, vetgirighet. Vettgirighet, så har det allmänna talet tillskapat detta ljud, och vore det än orätt efter stamordet, gjorde man dock bäst att låta det förblifva dervid. Det vore i sådant fall nog, att känna hvarifrån det har sin betydelse, och att Bruket tillagt detta t, som åtminstone lättar och skyndar uttalet.
Men ett bevis, huru man stundom vågar förändringar i den allmänna stafningen, ganska riktigt efter det första stamordet, och likväl föga enligt med sjelfva språkarten, är just detta ordet vettenskap, hvilket man redan begynner att temmeligen allmänt stafva med ett enda t, af veta. Det är nemligen en anmärkning, grundad på alla exempel som i språket kunna framsökas, att ändelsen skap alltid sammanbindes med ett nomen, och har aldrig af ett verbum den hufvudstafvelse hvartill den fogas. Skyld-skap, vän-skap, fränd-skap, huld-skap, måg-skap, broder-skap, slägt-skap, kund-skap, (nu mera kun-skap) präster-skap, borger-skap, adel-skap, gref-skap, red-skap, mäster-skap, barn-skap, arf-skap, herr-skap, skald-skap äro alla sammansatta med något nomen: likaså egen-skap, qvarlåten-skap, galen-skap. Hvad
