inträffar. Emedlertid kan den så ofta åberopade ordskillnads-principen åtminstone räknas till classen af de oskyldiga medel, som väl till ingen ting hjelpa, men som ej heller skada, och kan, såsom genom sin natur inskränkt till ett ganska ringa antal af ord, utan hvarken god eller elak verkan för Språket, för det antagna Brukets skull, bibehållas.
Af allt detta, hvilken blir nu slutföljden? Den, utan tvifvel, att ingendera af de två här undersökta hufvudgrunder för stafningen, hvarken Bruket eller Etymologien kunna antagas såsom någon allmän, egentlig och tillräckligt upplysande princip. Det synes då ännu felas någon sådan, öfrig att sökas. Låtom oss bjuda till att upptäcka den.
Begynnom med att, till den ändan, återkalla i minnet sjelfva de svårigheter som behöfva upplösas, och till hvilkas upplösande en för alltid stadgad grundsats egentligen skulle tjena. De vigtigaste deribland torde kunna innefattas i följande frågor:
1:o Är det nödvändigt att med dubbel bokstaf alltid uttrycka consonantens dubbla ljud, eller när kan det undvikas?
2:o När måste ljuden å och ä i skrift uttryckas genom sjelfva dessa bokstäfver, såsom i orden fått och vän, såra och väga, eller när böra bokstäfverne å och ä förbytas i o och e, såsom i orden son och den, pocka och dessa, m. fl. dylika?
