är rätt efter ordens upprinnelse; Bruket svarar: detta är bättre, ty det är lindrigare, vackrare, och framför allt af vanan antagit. Hvem dömmer dem emellan, så länge, nemligen, härledningens grundsats fortfar att gälla med lika myndighet som det allmänna Bruket?
Ännu en annan stafningsgrund, (ty man har påfunnit flera,) och som här ej torde böra förbigås, är den så kallade ordskillnads Principen. Den består i, att genom stafningens förändring åtskilja från hvarandra lika ord af olika betydelser. Så har man till ex. sökt, att genom olika stafning åtskilja för ögat kol (brännkol) ifrån kål (matkål) — egg (fågelegg) ifrån ägg (svärdsägg) — bleck (jernbleck) ifrån bläck (skrifbläck) — verk (gerning) ifrån värk (plåga) — pligt (skyldighet) ifrån plikt (böter) o. s. v. Således har man för blott 8 eller 10 ord antagit en särskilt stafningsgrund, utan besinnande, att språket har kanske hundrade af lika tvetydighet, eller rättare sagdt, flertydighet, hvaraf meningens förblandelse genom ett sådant medel på intet sätt kunde undanrödjas. Blott de tre orden Så, Lag, Vind, hafva åtminstone fyra eller fem olika betydelser hvartdera, och se der strax 12 eller 15 tve- och tretydigheter, hvilka genom ingen förändrad stafning möjligen kunna undvikas. Men man måste ihågkomma, att nästan alla språk hafva mer eller mindre samma olägenheter, och att dessa olägenheter äro att anse såsom små eller inga, då någon verklig förvillelse i meningen deraf sällan eller aldrig
